Godnatt eller godmorgon?

Jag har vart vaken hela natten, har haft sån energi och känt mig rastlös...
Jag får alltid lust att städa och dona när jag är det så jag har packat upp flyttkartonger här hos Nicke och städat lite.
Både jag och Nicke håller på och inreda lite efter Feng shui metoden. Är väldigt intressant med energiflöden och att placerar av olika saker/möbler kan påverka en omedvetet...
Hände iaf en cool grej i samband med min städning,
olika delar av huset/lägenheten representerar olika områden enligt Feng Shui och Nicke har ställt massa fulla flyttkartonger och bråte i rummet/på området av lägenheten som representerar ekonomi. Vilket inte är bra för det kan påverka ens ekonomiska situation (enligt F,S teorin) och saken hör till den att han hade fått avslag från soc denna månad pga vissa omständigheter, stod utan möjlighet att betala sin hyra på över 5000:-
Iaf så tänkte jag att jag kan väl ta tag i att börja röja där då eftersom jag var så städsugen och jag fick undan mycket saker så det blev en lite friare yta..
Och nu kommer vi till det coola, att nu på morgonen så ringde det från soc till Nicke och dom sa att han ändå kommer få hela socialbidraget!
Hur ofta händer något sånt???
Kan ju givetvis vara slumpen eller så, men lite märkligt var det =)
Jag håller fast vid att F.S hjälpte till iaf =P

Så jag somnade ungefär vid 08.00 någon gång och vaknade igen vid halv tio och åt frukost och tog min medecin sen somnade jag igen och vaknade vid halv 2 ungf och gick upp.
Så jag har som sagt inte sovit speciellt mycket, känner mig som en zombie eller liknande..
Fast jag ska inte klaga, finns vissa personer här som inte har sovit på 2 dygn pga sömnproblem.. Så det hade ju kunnat vara värre..
Nu ska jag iaf börja knalla hemmåt till hälsinggården och ge mamma massa blommor som morsdag present lite sådär för tidigt (är ju inte förens på söndag)...

Imorrn ska man till Borlänge tidigt och hjälpa till och storstäda farfars lägenhet med mamma, kommer ta hela dagen så jag missar tyvärr seaside =(, men men är som det är.
Får se om det iaf kanske blir krogen el liknande sedan på kvällningen när jag kommer hem, om jag inte är för trött och det inte blir för sent..
Ha en bra kväll allihop!

Det slutade på Ica Maxi och Mcdonken

Haha, igår var en knäpp dag men ändå ganska lyckad dag...
För det första så var det riktigt sommarväder igen med massa sol.
Jag beslöt mig för att ta en promenad hem till Nicke från Hälsinggården. Så jag tog min tunga ryggsäck på ryggen (även kallad snigelskal för jag känner mig som en snigel med sitt hus när jag har den på mig ) och givetvis utan att tänka på det så tog jag mina varma skor som jag får skavsår av..
Till en början gick det ju bra och jag njöt av resans färd så att säga, men när jag var ungefär vid slussen cafét så var jag svettig som en överbevattnat planta och fötterna var fulla av skavsår.
Jag beslöt mig inte för at ge upp där så jag fortsatte en bra bit till, men sen skådade mina ögon en stor, härlig bänk som jag kastade mig på. Så ringde jag Nicke och sa att han skulle komma dit och hjälpa mig bära "snigelskalet" den sissta biten och självklart så skulle han göra det.
Medans jag satt och väntade och väntade på honom så blev jag uttråkad och knäppte lite egokort på mig själv vilket jag tröttnade ganska snabbt på.
Men Nicke döck upp sen så då fortsatte färden em till honom. Nicke berättade då att en viss person som börjar på C var hemma hos honom och var aspackad.
Så jag väntade mig det värsta när vi kom hem till lägenheten, men denna herr C var då spårlöst försvunnen. (Nicke hade lämmnat honom sovandes på soffan när han gick, trodde han)
Både hans skor, plånbok och mobil var kvar. Så vi misstänkte att han hade irat bort sig ner i källaren eller till vinden eftersom hans skor var kvar..
Men människa fanns ingenstans..
Sen så ringer plötsligt hans mobil och vi svarar i hopp om att det är han som ringer, vilket det också är...
Han visste inte vart han var eller hur han hade hamnat där, men tack o lov så var det några bekanta till honom och oss som hade hittat på honom inne på apoteket vinglandes bland hyllorna. Och dom hjälpte honom tillbakahit..
Det visade sig att han hade fått för sig att vi var på stan och så hade han gått dit, både barfota och halvnaken på överkroppen...
Jaja iaf så kom han hem hit och gick o la sig och däckade..
Då drog jag och nicke till Hemköp, till en början, men det slutade på Ica Maxi och Mcdonalds för vi fick nått tokryck att vi skulle gå dit. Och vi hade jättetrevligt ^^
Vi var inte hemma förens vid typ kl 21.00.

Så det blev en ganska galen dag men ändå kul =P
Idag har det vart en seg och trött dag, har inte gjort någonting vettigt. Bara hängt hemma hos Nicke. Nu ska vi kolla på film.

Zzzzzz

Hur kan man vara så trött som jag, fast jag sover minst 8-9 timmar?
Det är inte normalt någonstans och smått läskigt!
Idag har det vart extremt....Men som sagt jag skyller på lågtrycket, är ju sjukt känslig för väderomslag så mycket troligt att det kan vara det. Blir ju nästan "sjuk" ibland.
I don´t like it!
Är som att vara i ett zombiestadie av något slag och kan inte tänka klart, fast visst mycket kan det nog beror på min medicin också och att jag inte mår så jäkla prima.
Så denna dagen har vart rätt snurrig och jag har vart "i nattmössan" hela dagen, så att säga...
Får väl se om energin kommer nu på kvällningen/natten som den brukar göra eller om jag är lika trött ändå..

Dagens ord...

Fläskänger: Ett slags kryp som lever bland smuts. Ett skadedjur helt enkelt.

Den där känslan..

"En doft av tobak och nybryggt kaffe smyger sig från uteserveringarna i stan
kullerstenen under mina högklackade skor gör min gång ostadig, men jag ler ändå.
Att vandra längst gatorna och se de höga husen sträcka sig upp i skyn är en märklig känsla...
Saker man inte lagt märke till förut.
Som den flagnande röda färgen på de små, söta husen i innerstan, eller vattnets flöde i Faluån.
Gränder man aldrig varit i förut fast man har bott i Falun hela sitt liv.
Om nätterna när det mörknar och man hör kåltrasten sjunga eller tidigt på morgonen då dimman ligger tät, är det som att vandra i en annan tid.
Det är då staden lever sitt verkliga liv och man känner grunden från tider som har varit.

Det ganska magiskt..."

Confessions from my heart

Jag orkar inte vara tyst längre...
Jag vill berätta lite om hur det känns och har känts länge att vara jag...

Jag är rädd för döden,
Jag är rädd för att försvinna!
Ibland är jag rädd för mig själv för att jag inte känner igen mig,
Jag är rädd för att vara ensam samtidigt som jag är "rädd" för folk, iaf när det blir för mycket människor som jag inte känner.

Jag har intalat mig själv att jag är ful och värdelös.
När någon tar ögonkontakt/tittar på mig (som jag inte känner) tror jag att den personen tycker att jag är ful och äcklig..
Jag oroar mig för så mycket, känns som jag aldrig riktigt kan slappna av mentalt.
Om ni visste hur det känns! Att vara så liten och rädd...
Jag vill vara social, avslappnad och kunna njuta av tillvaron som en normal människa...
Kunna umgås med folk och skaffa nya vänner.
Att vara "rädd"/nervös av att tom gå på stan eller i affären för att handla mat, det tär på krafterna kan jag säga.
Ibland är det det värsta jag vet.
Att gå själv bland massa folk undviker jag helst, har jag någon med mig går det lättare för då kan jag koncentrera mig på lite annat...
Ända sedan barnsben har jag vart den tysta, lilla osynliga flickan som inte vågade säga något, hon som inbillade sig en massa saker...


Jag minns när jag började första klass, jag hatade skolan redan från första dagen! Var så orolig/nervös hela tiden.

När jag var i 7-8 års åldern fick jag för mig att mamma och pappa bara skulle försvinna i tomma intet, så en period följde jag varenda steg dom tog och vågade inte lämna dom för ett ögonblick.

Mitt första panikångestanfall fick jag i 9-10 års åldern när vi var på bio...
Jag fick svårt att andas, kände mig instängd och trodde helt enkelt att jag skulle dö,
på natten kunde jag inte sova och hade panik då också...
Fick veta en lång tid efter den händelsen att det var något som hette panikångest och vad det innebar.
Jag tycker fortfarande ibland att det är obehagligt att gå på bio, men jag lärt mig att hantera det genom att utsätta mig för det om och om igen och på så sett insett att det inte är "farligt" (men det kommer ju alltid finnas med mig i bakhuvudet ändå, ungefär som när man blir skrämd för någonting)

När man har känt såhär under alla dessa år, att man varit annorlunda, att något varit lite fel och inte velat visa det för omvärlden eller erkänna det för sig själv, så har det blivit så att jag helt enkelt har fått tagit till självhjälp och lärt mig hantera situationer på egen hand, och det har helt enkelt blivit så att utsätta mig för det som jag tycker är obehagligt, tex att gå i affären bland massa människor och handla...
Att jag gör sakerna fast det är obehagligt, så gott jag kan och bevisar för mig själv att jag faktist kan fast jag är "rädd" och att det inte är farligt.
Det har hjälpt mig mycket att göra så, men vägen är lång antar jag och jag tänker börja prata med någon nu, någon som kan hjälpa mig och kanske finnas vid sidan på vägen som ett stöd...

Jag har aldrig tidigare prata öppet om mig själv och hur jag känner och haft svårt att prata om känslor och uttrycka mig,.
Har alltid sopat saker o ting under mattan för att slippa möta och biarbeta det..

Jag är så jävla, jättenervös för att ta tag i detta men vet att jag måste göra det.
Det kommer bli jobbigt, men samtidigt så tror jag att det kommer kännas bättre också.

Sen denna panikångest/oron/tillståndet började i Februari har jag känt mig som en främling inför mig själv, jag känner inte riktigt igen mig....
Har minnesluckor, glömmer saker, är allmänt orolig, nedstämd, ledsen m.m.
Jag vill bli mig själv igen!!
Nu känner jag mig bara totalt bortappad, känns som att en del av mig är på semester...
Och jag behöver hitta tebax...

Känns skönt att få skriva ut sig det här, för jag vill att folk i min närhet ska veta lite mer om hur jag egentligen känner, för många som inte känner mig så väl kan nog uppfatta mig som lite konstig och komplicerad utan att kanske riktigt veta varför.
För det är offtast så att det inte syns utanpå (jag har blivit ganska bra på att dölja det) men det känns på insidan. Så skulle jag vända ut och in på mig själv så skulle det nog bli ganska tydligt...

Jag hoppas att ni som läser detta kanske fått en lite klarare bild om mig.
Givetvis så består mitt liv av bra saker också även om jag bara skrivit om den dystra delen i detta inlägg. Men tro mig även mörkret har sina ljusa sidor ^^

Till min familj, Nicke och alla andra som vet att jag inte mår/mått så bra och stöttar mig, vill jag säga Tack tusen gånger om! <3>

And another day

Igår regnade det i stort sett hela dagen...
Bra för naturen, men tråkigt för oss.
Fast jag hade ändå värsta energin, städade och donade m.m (brukar bli så ibland innan jag ska ha mens)
Men jag och Nicke hade planerat att vi skulle ha värsta mysiga picknicken ute i det gröna med mys i det sköna vår/sommar vädret och då blev det ju självklart dåligt väder, så vi göra´t en annan dag...
Idag vet jag inte vad som händer riktigt, sitter hemma hos Nicke just nu men vi ska dra hem till mig sen.

Åh, jag är så jäkla hungrig och sugen på saker, har vart det i ett par dagar nu (mens symptom) jag skulle kunna äta upp en hel mataffär känns det som.
Jag är pank också så jag kan inte gå o köpa alt som jag är sugen på heller, vilket kanske är bra annars skulle jag väl köpt massa onödigt.
Annars förövrigt så har jag blivit väldigt hälsosam av mig och äter nyttigt.
Försöker bland annat att utesluta kött så gott det går (förutom fågel o fisk) sen äter jag ju inte produkter med laktos, så det blir laktosfritt och jag undviker gluten i så stor mån som möjligt och socker försöker jag få i mig i så lite som jag kan av..
Har blivit väldigt insatt på nyttig kost och att laga sånn mat, läser en del om det ^^
Jag som knappt brydde mig om sånt förut, men jag har blivit väldigt mån om min hälsa och min kropp sen jag blev dålig och det är väl bara en fördel anntar jag =)

Nä, nu ska jag spinna vidare här på nätet, men ha en bradag allihop!!!

Prins Fladderöra, historien om en väldigt klok hund...

Jag tänkte berätta historien om min älskade Viggo , även kallad Prins Fladderöra.
Han är en av de jag älskar mest här i denna värld.
Våran lilla cockerspaniel kille på 6 år...

Om Min pälskling

- Jag minns den gången vi åkte för att välja ut min allra egna hundvalp...
När vi kom dit så fick vi först hälsa på föräldrana som var i ett separat rum, dom var fina, snälla och hade ett bra temprament.
Sen fick vi gå in till valparna.
Jag satte mig ner på golvet och 5 små pälsbebisar kom skuttande fram och började, leka, pussas och bitas med sina vassa små valptänder.
Alla var så himla söta och jag ville ha allihop givetvis, men när jag hade bekantat mig med valpkullen och låtit dom få nosa in sig lite på mig bestämde vi oss för att låta en av hundarna välja mig istället.
Så jag satt mig mitt på golvet och alla välparna släpptes iväg samtidigt och Viggo var först framme.
Jag kände på en gång att han var rätt.
Han hade så fina och ovanliga mönster i päslen så det var lätt att känna igen honom.
På vägen hem höll jag honom i min famn och han var så lugn hela tiden och somnade tillsisst i mitt knä.
Väl hemma fick han träffa pappas schäferhund Shy (som tyvärr är död idag) som adopterade honom på en gång. Hon tog hand om honom, tvättade honom, gav honom närhet och allt det dära.
Hon blev hans extra mamma och dom älskade varandra totalt...
Valptiden med viggo var givetvis krävande som med vilken valp som helst, man fick lära honom bli rumsren, gå i koppel, träna lydnand och allt sånt där, vi hade stor hjälp av Shy som tillrättavisade honom med vissa saker.
Redan i tidig ålder märkte vi att viggo var väldigt lättlärd och klok.
Tiden vi bodde i hus och hade nära till skog och natur var bra för honom under hans uppväxt..

Viggo ute på busprommenad i naturen

Viggo på myshumör

Namnet Viggo fick han efter skådspelaren Viggo Mortensen som jag tyckte väldigt mycket om under den tiden vi skaffade honom.
Det tog en väldigt lång tid för viggo att lära sig att hanhundar lyfter på benet när dom kissar, så han satt som en tik och kissade väldigt länge och det pga att han var sen med att bli könsmogen...
Anledningen till det anntar vi är för att han bara har en testikel och att det då kan ta lite längre tid.
Så under en period kallade vi honom skämtsamt för "fikus-Viggo" för han var lite mera som en tik ^^

Idag bor han tillsammans med mig och mamma i lägenhet och vi har "delad vårdnad" om honom. Så när jag flyttar till min egen lägenhet i Juli så kommer vi att turas om att ha honom.

Vi är så lika på nått vis han och jag, är som att vi nästan kan läsa av varandra...
Vi är typ som E.T och Elliot =) Känner likadant.
När jag mår dåligt är det som han också gör det, när jag är glad blir han också det...
Mamma berättade tex, att när jag mådde som mest sämst med mina ångestattacker/ värk och var in och ut på akuten typ 100 gånger i Februari/Mars och bodde hemma hos pappa ett par veckor.
Så ville han inte äta och knappt gå ut och gå, låg mest bara utanför dörren till mit rum och såg eländig ut...
Och när jag väl kom hem så var han utom sig av glädje och kunde knappt sluta pussa mig <3

Viggo vid Shys grav

Viggo vid Shys Grav

En Doft Af Vår.....

Idag var jag ut i det Sommarvarma vädret och fotade lite bilder av hur allt har slagit ut och står i grönska här i Falun! Det går ju så fort juh!
Man får passa på att njuta va det blomstrande, gröna och det varma vädret..

Här är resultatet......

Lugnet före stormen...

-----------------------------------------------------------------------------------
----------------------------------------------------------------
------------------------------------------------------

Det är tyst ute...
Fåglarna sjunger inte längre, det enda jag kan höra är en avlägsen fiskmås någonstans bortom molnen.
Det är vindstilla och luften ligger tung, som en tjock slöja över allt.
Jag tittar upp mot det oändliga himlavalvet och ser tunga moln rulla in, mörkret tätnar...
Jag känner mig fri för ett ögonblick och till freds med allting omkring mig, jag blir ett med moder jord.
Jag hör hennes sång i regnet som snart kommer falla, känner hennes lätta smekning i vinden som drar genom trädens lövkronor.
Det är lugnet före stormen...
//Mia

Det är oväder på gång, jag älskar denna stillhet som infinner sig innan det bryter ut. Då allt blir knäpptyst och man riktigt känner hur naturens krafter fyller en..
Jag hoppas på en lång, härlig regnskur och lite inslag av åska hade ju inte vart fel det heller ^^