Confessions from my heart

Jag orkar inte vara tyst längre...
Jag vill berätta lite om hur det känns och har känts länge att vara jag...

Jag är rädd för döden,
Jag är rädd för att försvinna!
Ibland är jag rädd för mig själv för att jag inte känner igen mig,
Jag är rädd för att vara ensam samtidigt som jag är "rädd" för folk, iaf när det blir för mycket människor som jag inte känner.

Jag har intalat mig själv att jag är ful och värdelös.
När någon tar ögonkontakt/tittar på mig (som jag inte känner) tror jag att den personen tycker att jag är ful och äcklig..
Jag oroar mig för så mycket, känns som jag aldrig riktigt kan slappna av mentalt.
Om ni visste hur det känns! Att vara så liten och rädd...
Jag vill vara social, avslappnad och kunna njuta av tillvaron som en normal människa...
Kunna umgås med folk och skaffa nya vänner.
Att vara "rädd"/nervös av att tom gå på stan eller i affären för att handla mat, det tär på krafterna kan jag säga.
Ibland är det det värsta jag vet.
Att gå själv bland massa folk undviker jag helst, har jag någon med mig går det lättare för då kan jag koncentrera mig på lite annat...
Ända sedan barnsben har jag vart den tysta, lilla osynliga flickan som inte vågade säga något, hon som inbillade sig en massa saker...


Jag minns när jag började första klass, jag hatade skolan redan från första dagen! Var så orolig/nervös hela tiden.

När jag var i 7-8 års åldern fick jag för mig att mamma och pappa bara skulle försvinna i tomma intet, så en period följde jag varenda steg dom tog och vågade inte lämna dom för ett ögonblick.

Mitt första panikångestanfall fick jag i 9-10 års åldern när vi var på bio...
Jag fick svårt att andas, kände mig instängd och trodde helt enkelt att jag skulle dö,
på natten kunde jag inte sova och hade panik då också...
Fick veta en lång tid efter den händelsen att det var något som hette panikångest och vad det innebar.
Jag tycker fortfarande ibland att det är obehagligt att gå på bio, men jag lärt mig att hantera det genom att utsätta mig för det om och om igen och på så sett insett att det inte är "farligt" (men det kommer ju alltid finnas med mig i bakhuvudet ändå, ungefär som när man blir skrämd för någonting)

När man har känt såhär under alla dessa år, att man varit annorlunda, att något varit lite fel och inte velat visa det för omvärlden eller erkänna det för sig själv, så har det blivit så att jag helt enkelt har fått tagit till självhjälp och lärt mig hantera situationer på egen hand, och det har helt enkelt blivit så att utsätta mig för det som jag tycker är obehagligt, tex att gå i affären bland massa människor och handla...
Att jag gör sakerna fast det är obehagligt, så gott jag kan och bevisar för mig själv att jag faktist kan fast jag är "rädd" och att det inte är farligt.
Det har hjälpt mig mycket att göra så, men vägen är lång antar jag och jag tänker börja prata med någon nu, någon som kan hjälpa mig och kanske finnas vid sidan på vägen som ett stöd...

Jag har aldrig tidigare prata öppet om mig själv och hur jag känner och haft svårt att prata om känslor och uttrycka mig,.
Har alltid sopat saker o ting under mattan för att slippa möta och biarbeta det..

Jag är så jävla, jättenervös för att ta tag i detta men vet att jag måste göra det.
Det kommer bli jobbigt, men samtidigt så tror jag att det kommer kännas bättre också.

Sen denna panikångest/oron/tillståndet började i Februari har jag känt mig som en främling inför mig själv, jag känner inte riktigt igen mig....
Har minnesluckor, glömmer saker, är allmänt orolig, nedstämd, ledsen m.m.
Jag vill bli mig själv igen!!
Nu känner jag mig bara totalt bortappad, känns som att en del av mig är på semester...
Och jag behöver hitta tebax...

Känns skönt att få skriva ut sig det här, för jag vill att folk i min närhet ska veta lite mer om hur jag egentligen känner, för många som inte känner mig så väl kan nog uppfatta mig som lite konstig och komplicerad utan att kanske riktigt veta varför.
För det är offtast så att det inte syns utanpå (jag har blivit ganska bra på att dölja det) men det känns på insidan. Så skulle jag vända ut och in på mig själv så skulle det nog bli ganska tydligt...

Jag hoppas att ni som läser detta kanske fått en lite klarare bild om mig.
Givetvis så består mitt liv av bra saker också även om jag bara skrivit om den dystra delen i detta inlägg. Men tro mig även mörkret har sina ljusa sidor ^^

Till min familj, Nicke och alla andra som vet att jag inte mår/mått så bra och stöttar mig, vill jag säga Tack tusen gånger om! <3>