Prins Fladderöra, historien om en väldigt klok hund...

Jag tänkte berätta historien om min älskade Viggo , även kallad Prins Fladderöra.
Han är en av de jag älskar mest här i denna värld.
Våran lilla cockerspaniel kille på 6 år...

Om Min pälskling

- Jag minns den gången vi åkte för att välja ut min allra egna hundvalp...
När vi kom dit så fick vi först hälsa på föräldrana som var i ett separat rum, dom var fina, snälla och hade ett bra temprament.
Sen fick vi gå in till valparna.
Jag satte mig ner på golvet och 5 små pälsbebisar kom skuttande fram och började, leka, pussas och bitas med sina vassa små valptänder.
Alla var så himla söta och jag ville ha allihop givetvis, men när jag hade bekantat mig med valpkullen och låtit dom få nosa in sig lite på mig bestämde vi oss för att låta en av hundarna välja mig istället.
Så jag satt mig mitt på golvet och alla välparna släpptes iväg samtidigt och Viggo var först framme.
Jag kände på en gång att han var rätt.
Han hade så fina och ovanliga mönster i päslen så det var lätt att känna igen honom.
På vägen hem höll jag honom i min famn och han var så lugn hela tiden och somnade tillsisst i mitt knä.
Väl hemma fick han träffa pappas schäferhund Shy (som tyvärr är död idag) som adopterade honom på en gång. Hon tog hand om honom, tvättade honom, gav honom närhet och allt det dära.
Hon blev hans extra mamma och dom älskade varandra totalt...
Valptiden med viggo var givetvis krävande som med vilken valp som helst, man fick lära honom bli rumsren, gå i koppel, träna lydnand och allt sånt där, vi hade stor hjälp av Shy som tillrättavisade honom med vissa saker.
Redan i tidig ålder märkte vi att viggo var väldigt lättlärd och klok.
Tiden vi bodde i hus och hade nära till skog och natur var bra för honom under hans uppväxt..

Viggo ute på busprommenad i naturen

Viggo på myshumör

Namnet Viggo fick han efter skådspelaren Viggo Mortensen som jag tyckte väldigt mycket om under den tiden vi skaffade honom.
Det tog en väldigt lång tid för viggo att lära sig att hanhundar lyfter på benet när dom kissar, så han satt som en tik och kissade väldigt länge och det pga att han var sen med att bli könsmogen...
Anledningen till det anntar vi är för att han bara har en testikel och att det då kan ta lite längre tid.
Så under en period kallade vi honom skämtsamt för "fikus-Viggo" för han var lite mera som en tik ^^

Idag bor han tillsammans med mig och mamma i lägenhet och vi har "delad vårdnad" om honom. Så när jag flyttar till min egen lägenhet i Juli så kommer vi att turas om att ha honom.

Vi är så lika på nått vis han och jag, är som att vi nästan kan läsa av varandra...
Vi är typ som E.T och Elliot =) Känner likadant.
När jag mår dåligt är det som han också gör det, när jag är glad blir han också det...
Mamma berättade tex, att när jag mådde som mest sämst med mina ångestattacker/ värk och var in och ut på akuten typ 100 gånger i Februari/Mars och bodde hemma hos pappa ett par veckor.
Så ville han inte äta och knappt gå ut och gå, låg mest bara utanför dörren till mit rum och såg eländig ut...
Och när jag väl kom hem så var han utom sig av glädje och kunde knappt sluta pussa mig <3

Viggo vid Shys grav

Viggo vid Shys Grav