En uppdatering om mig själv, av mig själv

Tänkte att jag skulle uppdatera er lite om nuläget och om mitt mående... Den här perioden har vart fruktansvärt, obehagligt hemsk (från 13:e februari och framåt) Allt är som en dimma. Diffus och suddig, som en mardröm. Är ju bl.a den här värken som jag har i kroppen dagligen. Det värker i hela mig, muskler/leder/ben, men den värsta delen är det som är mot hjärtat. det "trycker" liksom mot hjärtat känns det som och på sidan av bröstet och känns jättekonstigt och går ut i högra armen, blir avdomnad och grejjer.. Skit obehagligt. Det går även ut i ryggen, mot revbenen/lungorna och är jätte påfrestande och så har jag magproblem också. Just den här värken i kroppen och mot hjärtat har jag känt av några gånger förut i perioder, men aldrig så som nu och dom gånger jag har försökt kollat upp det har det inte hittats någon "speciell orsak" bakom det.

Jag har tappat kontrollen helt.
"muskelkrampanfall", dödsångest, en skakig kropp, 38 gradig feber, kraftig viktnedgång, overklighetskänslor, oro, illamående med kräkning, migrän kombinerat med den övriga värken är nåra av grejerna som de mesta av mina dagar har vart fyllda av under den här perioden. Jag har vart på akuten 6 gånger, varav 2 gånger var med ambulans.. Men dom kan inte hitta några speciella "fel". Har tagit olika blodprover, EKG och tom en hjärnröntgen har gjorts. Det har känts flera gånger som att min kropp har hållit på att ge u pp totalt!
Kraftig depression med ångest är det som tros vara orsaken, men jag har lika ont för det.
Det är tydligen så att om "hjärnan mår dåligt" och det blir för mycket , så kan till slut kroppen ta stryk, eller "smärtan" sätter sig där för att det blir överbelastat i psyket... Det är ungefär så som jag har fått det förklarat för mig av dom läkarna som jag har träffat... Och antagligen är det så i detta fall, eftersom dom inte kan hitta några speciella orsaker, än att jag är kraftigt deprimerad och det har jag ju vart länge utan att riktigt ens velat erkänna det för mig själv ens och gått och samlat på mig massa känslor och saker under alla dessa år och då kan det till slut tydligen bli såhär.

Fast jag misstänker ju även att det är något som kanske ligger fel eller snett i min kropp och att det har en bidragande orsak till det "kroppsliga" för det känns så.
Plus att jag är sned i ryggen. Jag tänker beställa en tid hos en kiropraktor och prova "dra ut mig" och se om det blir någon skillnad, för det är f*n inte normalt och det är skitdrygt att ha så här ont...
Har även funderat på om det kanske kan vara efterdyningar av bilolyckan som jag var med i för 2-3 år sen och då fick jag ju en smäll och värsta trycket av bilbältet över rygg/revbens området och var ju blå och öm där i flera dagar efteråt...
Det skadar ju inte att prova iaf, jag vill göra allt för att bli av med dessa krämpor.

Jag har börjat äta mina antidepressiva tabletter nu, är inne på andra veckan... Jag är egentligen skiträdd för piller och sånt där och vill egentligen inte äta det, men jag har inte mycket till val för jag vill ju komma upp mig och få må bättre...
Väntar också på att få börja gå och prata med någon. det är mycket som måste rensas ut hos mig som har hängt med mycket medvetet och omedvetet och som påverkar mig på ett el annat sett. Jag har bävat lite för det, har skitsvårt för att släppa fram och prata om jobbiga saker, men jag måste för mitt eget bästa och för att kanske börja må bra, för jag vill bli mig sj igen!
Jag känner mig inte bekväm med mig sj och pga det även obekväm med andra. Jag är så rädd, har känt mig så liten och osäker på allt som har komit i min väg, jag vill bara njuta av livet och inte gå omkring och vara nervös och orolig jämt o inte våga ta lite chanser..
Jag orkar inte vara stark hela tiden, har försökt vara det så gott som alltid och aldrig vågat visa mig svag.. Men jag blottar mig nu, jag mår kasst, ja rent av skit och jag orkar inte dölja det längre.

"Varför bygger vi så höga murar omkring oss? Någon gång så brister det och ju högre man byggt omkring sig, dessto hårdare och ondare kommer det göra när det sker.. Bygg ett staket med en grind om dig istället nästa gång, då kan du alltid bestämma vad du vill släppa in och inte, istället för att stänga ALLT ute" =)

En dag i taget, lungt och stilla försöker jag ta dagarna nu så gott det går. Jag är för tillfället sjukskriven och vet inte hur länge jag kommer vara det, men det är oväsentligt egentligen, det viktigaste är att jag koncentrerar mig på att bli bättre och att jag ska försöka göra saker som får mig att tänka på annat och som jag tycker om att göra. Man inser så mycket när man mår totalt bajs på allla sätt o vis. Inser att saker i ens liv som förut kanske känts obetydliga, plötsligt får en så viktig innebörd. Man värdesätter saker på ett anorlunda sätt. Små vardagliga saker som tex att kunna ta en varm dusch och bara njuta av värmen och det porlande vattnet mot ens kropp, känns värt flera miljoner.

Jag är så glad för att jag har en så underbar familj och pojkvän som verkligen ställer upp för mig och hjälper mig och stöttar mig i det här. Utan er skulle jag inte orka ta ett steg till! Jag älskar er så mycket mamma, pappa, syrran och Nicke! Tack för att ni alltid finns vid min sida, stöttar, tröstar och älskar mig! Oc h tack till alla ni andra varma vänner, bekanta och själar där ute som tänker på mig och tror på mig!!! Tusen kramar till er alla!!!!

Och jag hoppas även att alla ni andra som mår dåligt/ är sjuka på ett eller annat sätt, kommer hitta tillbaka och få den hjälp och det stöd ni behöver! I de svåraste stunder känns det så svårt att tro på något/någon. Smärta kan visa sig på så många olika vis och vägen kan vara lång, men det är ändå så viktigt att inte ge upp... Jag sänder er många varma tankar och hoppas på att allt löser sig för er så snart som möjligt!//Mia